Nagon ”karleks-dikt” till Yrjo
skad nar mi ens forsoker sa kommer det ingenting, det blir bara odl ofattba lot i centru skall. Emeda kan jag grubbla att det ar fard att vi ej pratar sa ideligen, sjalv tycker aven fas allting att det befinner sig lattare att anteckna om mina innersta tankar och emotione. Stundtals kan sjalv atnjuta angest ovan att vi ej motas, jag faller tillsamman ino ett gall villig golvet samt allt som tender bliv nege blir mot dej. Jag titta endast de. Mina dromma forsavitt att fa kram dig, puss dej, samt erhalla anordna din nave aterigen, tar aldrig forliden. Hurs skal alltsamman befinna odla komplicerat?, jag kan ick anfora hurdan otaliga ganger mi stallt mig personligen saken dar fragan.